Bloggar är ute.

Hallå där i natten! 

Jag kikar in här från ingenstans med kanske noll agenda? Eller så vill jag allt. Jag har lite svårt att bestämma mig. Och påminner mig själv om att jag inte behöver det.

Hur hamnade jag här då? Jo, det ska jag berätta för er. Jag jobbar nämligen extra i natt inom psykiatrin återigen, på ett boende i Frölunda som jag inte varit på sedan 2017. I samma veva som jag landar här inser jag att det var när jag sist jobbade här, i september för snart tre år sen, som jag startade upp denna blogg i ett försök att sysselsätta mig med skrivning nätterna igenom. Jag ville ju också arkivera det gamla jaget som hade härjat loss på Browniebloggen eftersom jag fick en sån skamsköljning av att läsa det gamla och hetsiga språket som fröken sysslade med då.

Sen skrev jag väl kanske inte så mycket. Eller ibland gjorde jag väl det, kanske mest i början där. Men sen klev den där prestationsångesten in i allting och hade i sin tur med sig den lika enkla utvägen i form av uppskjutandet. Och det kanske var bäst så också. Det kan jag inte svara på. Kanske fick det mig att fokusera helt och hållet på mitt pluggliv de senaste åren som gått helt fantastiskt och där jag hittat helt nya och sunda rutiner? Jag har verkligen noll rester och istället massvis av högsta betyg i bagaget. Så sjukt??

Men någonting högg tag i mig under en föreläsning i våras, när en av våra lärare spekulerade i om bloggandet som fenomen är utdöende. Jag protesterade högt, men visste väl samtidigt att han hade en poäng. Folk förflyttar sig från kanaler med text till förmån för bilder och filmer. Och samtidigt som jag vet att det är oundvikligt, så känns det kanske en aning sorgligt när jag ju brinner för textformen så sablans mycket. 

Och ja, visst är det sant att kända bloggare helt slutar blogga och istället kränger prylar på instastorys, men jag skulle ändå vilja påstå att många av dem som fortfarande klamrar sig fast vid bloggen gör det av rätt anledningar. Och oftast är det dessa som skriver bäst texter. Så kanske är detta det bästa som hänt bloggandet, det vill säga att populariteten och vågen liksom sveper förbi? 

Hahahaha, nu säger jag absolut inte att jag identifierar mig som en bloggare. Sjukt vore väl det. Men jag identifierar mig som en person som tycker om det skrivna ordet. Hallå, jag ska ju för fanken bli svensklärare liksom! 

Så jag protesterar. Sätter ner foten. Loggar in på blogg.se och ruskar runt i mitt utkast-arkiv. Jag hittar ett inlägg jag skrev i samband med att jag startade upp denna blogg, men som jag tyckte var alldeles för töntigt för att publicera. Kände mig så jävla fjantig va. Jag och mina jävla ord. 

Nu finner jag den lite gullig. Och nu finns det kanske tid för sånt. Ingen bryr ju sig om bloggar längre ändå, har jag hört.
 
Förutom den här lille tönten.

 
 
- ◊ -

 
Skrivet någon gång i sena september 2017:

Natten textar mig.
Påminner mig om dåtid.
Det avlägsna.
 
Visst blir jag ofta nostalgisk under nattens dunkla timmar.
Vem blir inte det? Men den här gången finns det en annan underton.
 
Jag hör vagnarna susa förbi i natten,
från mitt nattjobb tre våningar upp.
Det är nästan så,
att jag håller räkningen,
på hur många lyckovagnar som rusar rakt in i hjärtat mitt. 
Jag är så hemma nu.
Göteborg,
jag är så din nu.
 
-
 
Det händer ofta att jag under nattjobb
går igenom gamla dagböcker
läser dikter från en annan pennvinkel
bläddrar i arkivet på min gamla blogg
och förundras
över vem jag faktiskt har blivit.
Hur snabbt det ändå gick,
eller hur lång tid det tog.
Helt beroende på hur snäll jag vill vara mot mig själv.
 
I natt är jag snäll.
 
-
 
Natten smeker mig längs kinden
och mörkret döljer alla brister och det som fortfarande
kan skava
trots allt.
 
Natten är mitt septemberplåster. Min höst.
Min räddning.
 
Natten lägger ett härligt filter över min spegelbild.
Säger att det är okej
att vilja röra sig framåt. Men också,
att det är helt okej
att faktiskt vara lite nöjd
med den man har blivit.
 
Insidan.
 
Natten.
Natten.
Du har mig igen.
Vad du än säger så lyssnar jag på dig.
 
-
 
Natten lämnar ett meddelande i röstbrevlådan.
Jag hör hur en hes röst väser fram,
till soundtracket av susande flygplansmotorer,
att jag hade blivit en ny person.
Och visst, så känner väl alla efter en utmanande resa. Klyschornas klyscha. Och så vidare. Men det var så mycket mer. 
Natten vet. Jag vet. Alla vet. 
Egentligen.
 
-
 
Mitt liv började på riktigt 2014.
Tjugofyra år och kanske alldeles för sent.
Det är så illa,
och samtidigt så jävla bra. För jag skulle inte göra om något. Inte från den stunden. Och heller inte i allt som hänt sedan dess.
Alla snåriga stigar och extrema svängar. Innehållande en svart termin i södern. Samt ett lyckoläsår i väst. Och allt annat,
ja egentligen hela alltet.
Jag ångrar ingenting.
 
Och kanske borde jag också lära mig att stå för,
allt som var innan. Men efter att jag har bläddrat i arkiven så inser jag att
JAG GÖR INTE DET.
 
Det är så mycket jag vill ta tillbaka. Stryka över.
Saker jag skäms över.  Texter som inte håller. Bilder som aldrig borde ha publicerats. Åsikter jag absolut inte vill att folk i mitt "nya liv" ska se.
 
Och visst,
det kan ses som att jag döljer en del av mig själv.
Att jag inte är modig nog
att stå upp för hon som faktiskt
tog mig hit.
Men vet ni vad?
Jag kan lova att hon håller med.
 
-
 
Natten ringer mig
och har en önskan
från en bekant röst.
Det är en skakig bekännelse
av någon som väger varje ord
och undrar hur allt ska landa.
 
Men kära du,
kära vän,
kära jag.
Jag vet.
-
 
Ibland finns det ingenting skönare än att bara stryka ett streck över allt gammalt.
Arkivera det förflutna.
Och börja om. Likt när jag har skrivit ut en gammal dagbok och får börja på en ny.
En jag då tycker är finare, såklart.
Förväntande på något vis.
Öppen.
Varm.
Och som jag vårdar så ömt de första veckorna.
 
Kanske blir det likadant nu,
när jag startar en ny blogg och låser igen den gamla. Kanske tycker jag att det är roligt i några veckor,
när allt är nytt och spännande.
Och kanske återvänder jag snart till den gamla
för att bläddra
sucka
älska
hata
gråta
leva
och förlåta.
 
Men vet du vad, natten? Det får vara vår lilla hemlighet.
 
 
 
1 Namn:

skriven

Trenden är nog över men det finns fördelar med bloggar. Vissa är kanske lite djupare? Dessutom går det ofta snabbare att t.ex. läsa recensioner än att titta på en hel video. Angående inlägget som du hittade. Det där om mörkret som döljer brister är nog någonting som även andra kan känna igen.
Förresten, försvann ett inlägg om tvättstugan?

Svar: Haha, ja. Det om tvättstugan skulle egentligen inte publiceras, utan jag hade bara sparat texten till min polisanmälan här i bloggarkivet. Måste ha tryckt på publicera av misstag någon gång, haha. :)
Elin Brunlöf

2 Namn:

skriven

Hehe, ok :) Hemsk situation i alla fall. Lyckades de eller du lista ut vem det var? Eller hur det kan ha gått till?

Kommentera här: